Efter det att den katolska kyrkan i Griphamn som ligger fint beläget vid torget som en lummig oas mitt i stadens hjärta vandaliserats har besökarna ökat. Söndagens mässa lockade ett hundratal besökare. Fader Stephane som tillträdde sin tjänst för ett år sedan gläds åt utvecklingen.
Den vackra kyrkan är upplyst av ett hundratal levande ljus vilket kastar ett mjukt och behagligt sken på de gamla stenväggar som utgör stommen i byggnaden. Stämningen är varm och atmosfären skänker ett lugn som är svår att finna någon annan stans i detta vårt samhälle där allt hänger på att vara uppkopplad och ajour under dygnets alla timmar. Även jag som inte är troende slås av enkelheten och lugnet. Fader Stephane tar sig tid att säga ett ord till var och en som kommer fram till honom efter mässan och det är inte svårt att förstå varför han är omtyckt av sin församling. Han utstrålar en värme och närvaro som man inte ser hos många nu för tiden. Han tycks ha förmågan att se alla utan att anstränga sig och att bli sedd, är inte det just vad alla människor har ett behov av. Här i kyrkans rum blir man sedd på ett helt annat plan än det som sker på sociala medier såsom facebook något som Fader Stephane gärna belyser då jag får en pratstund med honom efter mässan.
”Jag tror att alla behöver få tid för reflektion och eftertanke. Att komma in här i herrens hus är som att stänga ute allt värdsligt. Här finns inte stressen som mobiltelefoner och att ständigt vara uppkopplad medför. Fem minuter räcker för att låta kropp och själv slappna av och få den avkoppling som behövs för att vi ska fungera som människor.”
Vi slår oss ned i första bänkraden där vi har utsikt mot det vackert tidlösa altaret. Fader Stephane tycks betrakta det med vördnad i blicken även om han sett just det tusentals gånger och känner sin kyrka utan och innan. På min fråga på varför han tror att kyrkans besökare ökat sedan han tog över som präst svarar han först med eftertänksam tystnad innan han ser på mig med sina milda och vänliga ögon.
”Jag har försökt göra herrens hus till en mer tillgänglig plats. En plats för eftertanke och jag välkomnar alla oavsett tro. Där människor med olika bakgrund och religiös tro samlas skapas öppningar för intressanta diskussioner där broar kan byggas för att göra världen lite bättre. Det låter kanske som en klyscha men jag är övertygad om att det är de små sakerna som gör verklig skillnad. Kanske är jag mer modern i mina predikningar jag vet inte… det är inte upp till mig att svara på egentligen. Jag följer den väg gud valt åt mig.”
Kanske är det så att fader Stephane har rätt i det han säger. Medan jag stod och väntade hörde jag besökarnas varma ord om sin präst, om dennes ord som gav dem hopp och tillförsikt. Om hur de fick känslan av att det han sade kom direkt från gud. Och kanske är det de som är själva kärnan i frågeställningen. Att en man som kan konsten att framföra sin guds budskap med värme och lugn är just vad församlingen har väntat på.
Vi reser oss och går sakta genom kyrkan där Stephane med sin lugna röst som tydligt visar att han inte är född i Sverige utan närmre bestämt i Rom, berättar om kyrkan och dess skatter. Något han betonar att han gärna tar sig tid att göra om någon ber honom, kyrkan gömmer många hemligheter som är svåra att upptäcka om man inte har ett öga för det, något som fader Stephane sannerligen har. ”Jag har läst konsthistoria och liksom i Rom är svenska kyrkor fyllda av historiska skatter som är lätta att glömma bort. ”Förklarar han och ger mig ett varmt leende och jag nickar för jag är nog en av dem som tillhör den skara som missat kyrkans som en plats för att leta konsthistoriska skatter.
Vi når fram till kyrkans stora träport som visar spår av många händer som öppnat och stängt den. Jag skiljs från fader Stephane med många tankar som rör sig inom mig men även med ett lugn och en medvetenhet jag inte känt på mycket länge. På ett naturligt sätt ger Fader Stephane mig guds välsignelse och önskar mig hjärtligt välkommen tillbaka till herrens hus när jag känner ett behov av lugnet. Och trots min bristande tro tar jag emot välsignelsen med böjt huvud. Kanske måste jag omvärdera min syn på vad tro egentligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar